Shangri-La Frontier - Avsnitt 11

Den första halvan av det här avsnittet sammanfattar perfekt varför jag har älskat Shangri-La Frontier så mycket, och varför livsavgörande insatser inte alltid är nödvändiga för att berätta en fängslande historia.

Att förlora sig i dolda uppdrag, kämpa mot övermäktiga bossar, upptäcka helt nya vapen som vida överträffar spelarens nivå – allt detta är element som bidrar till den fängslande dragningskraften hos rollspel med öppen värld.

När man tar del av bra media – vare sig det är ett datorspel eller en anime – kan man bli så uppslukad av världen att man helt glömmer att den inte är verklig.

När kaninbossen smider dessa vapen medan han sjunger sången, ackompanjerat av ett vackert musikstycke i bakgrunden, kunde jag inte bry mig mindre om att jag i princip tittar på en mellansekvens, eftersom min nyfikenhet och mitt engagemang i den här världen väger tyngre än någon tanke som skulle kunna störa inlevelsen.

Och sedan, när gränssnittet dyker upp och man inser att vapnet inte ens är användbart, kollapsar den verkligheten plötsligt – och jag kan inte låta bli att skratta.

Det här avsnittet handlade mer om att lägga grunden. Det finns många subtila antydningar om betydelsen av detta mystiska möte och sannolikheten att det involverar en odöd NPC med en tragisk bakgrundshistoria. Detta skulle vara ett perfekt tillfälle att väva in världens lore i något som också skulle kunna ha verkliga implikationer, eftersom Arthur planerar något.

Den här striden går långt bortom att bara levla för erfarenhetspoäng eller skryträttigheter, baserat på de korta glimtar vi har fått av Arthur ensam i tidigare avsnitt. Avsnittet var så lyckat att det återuppväckte min entusiasm för serien.