Historien om disketter

Kommer du ihåg disketter? Nej, eller hur?

Känner du ens igen spara-ikonen i många program som Word? Ja? Tja, det är en diskett som avbildas där.

Diskettikonen är förstås inte utskriven som objekt via en 3D-skrivare; de var verkliga produkter från förr. Disketten var en av de första lagringsenheterna för data och revolutionerade datorvärlden genom att göra hålkort föråldrade. Den kallades också en "floppy disk".

Jag ska förklara diskettstationens historia och hur disketterna cirkulerade.

8 tum (20,32 cm): Början

De första diskettstationerna dök upp redan 1967, men de var endast läsbara och kunde bara ladda mikrokoder till mikrodatorer; de hade en initial lagringskapacitet på bara 81 KB då. Mikrokoder är firmware och styrsystem för enheterna.

Disketterna hade en storlek på 8 tum (ca 20 cm), vilket innebär en diameter på 20 cm. Det är ganska stort. Ingenjören Alan Shugart uppfann dem. Men det var först runt 1971 som de inte bara kunde läsas, utan också skrivas till och formateras.

Redan 1971 var datorerna stora som ett skrivbord; enheterna placerades under bordet, vilket lämnade plats för fötterna. Diskettstationerna satt lite längre bak på bordet, där disketterna sattes in ovanifrån. Varje diskettstation vägde 6 kilogram, och som vanligt fanns det ofta två diskettstationer, eftersom de första datorerna fungerade utan hårddiskar.

Strömförbrukningen var inte direkt låg heller. Varje gång data lästes från eller skrevs till de 8-tums disketterna drog de 55 watt ström.

De kallades Typ 1-disketter och hade en lagringskapacitet på endast 237,25 KB per 8-tums diskett. CP/M var standardoperativsystemet för sådana mikrodatorer.

5,25 tum (13,34 cm): Intåget på hemdatorsektorn

Med tiden ändrades storleken och disketterna blev mindre och smidigare så att de passade i hemdatorer. Vid den tiden introducerades de första datorerna för hemmabruk, såsom IBM AT-XT, och följaktligen reducerades disketterna till 5,25 tum (ca 13 cm) så att de skulle passa i hemdatorns diskettstationer.

Lagringskapaciteten ökades, och nådde så småningom 1,2 MB lagringskapacitet. Det räcker till 50 artiklar med 10 000 tecken vardera, och en ungefärlig storlek på 20 KB vardera. Bilddata var väldigt lagringsintensivt på den tiden, och bokförfattare som science fiction-författaren arbetade med WordStar, vilket var ett rent textbaserat applikationsprogram utan bilder eller extrafunktioner.

Man kunde bara redigera text, men inte infoga bilder. Texterna flimrade på bärnstensfärgade bildskärmar på de små monitorerna då, så folk arbetade bekvämt med ordbehandling, kalkylblad eller till och med programmering med sina hemdatorer.

De var dock mer känsliga för fingeravtryck på det magnetiska skiktet, och disketterna kunde av misstag veckas, vilket förstörde datan.

3,5 tum (8,89 cm): "Moderna" disketter

Nu har vi det sista utvecklingsstadiet, som bara behöver ett magnetiskt läs- och skrivhuvud på själva disketterna. Disketterna reducerades ytterligare till 3,5 tum (8,89 cm), de fick ett plasthölje och skyddskåpor för läshuvudets område. Detta var nödvändigt eftersom många rörde vid det magnetiska skiktet och gjorde det obrukbart som ett resultat. Disketternas magnetiska skikt är mycket känsligt för beröring, eftersom varje beröring kunde oxidera det och lämna permanenta fingeravtryck.

Tack vare plasthöljet kan disketterna inte längre veckas, vilket innebär att innovationerna säkerställer hög datasäkerhet för disketterna. De förenklade skrivskyddsflikarna skyddar datan från oavsiktlig överskrivning, för när fliken dras upp aktiveras skrivskyddet. Då får stationerna inte skriva något, bara läsa.

Den är platsbesparande och praktisk, så den kan lätt förvaras i plastlådor för disketter, eftersom de mäter drygt 8 cm i diameter. Den blev det huvudsakliga lagringsmediet runt 1990-talet.

Stationerna blev också mindre och är placerade på ett platsbesparande sätt i datorchassit, eftersom i mitten av 1990-talet användes inte längre 5,25-tums disketterna. De lediga 5,25-tums platserna började användas istället för CD-enheter.

Lagringskapacitet och datasäkerhet

Men disketter erbjuder låg lagringskapacitet och har knappt tillräckligt med utrymme för många moderna saker. Endast textfiler eller källkod enbart i textform fick plats helt på disketterna, men de är extremt hållbara. Jag har fortfarande disketter, och datan på dem har överlevt i mer än 40 år.

De åldras dock också och sektorerna blir långsamt obrukbara, eftersom magnetismen påverkas av yttre faktorer som jordens magnetism och mobilmaster. Magnetismen på disketter försvinner långsamt på grund av dessa influenser. Detta kan också ses med VHS-band, där bild och ljud förvrängs efter många årtionden.

Ofta kan man rädda datan genom att använda speciella diskettkopieringsprogram som kan upprepa flera gånger eller obegränsat när läsfel uppstår. Under Linux heter det t.ex. ddrescue eller med diskettkopieringsprogram på retrodatorn. Med flera läsningar kan datan på gamla disketter fortfarande vara okej och därmed säkert överföras till en image. Med lite otur förblir de obrukbara eller visas till och med som "oformaterade".

Jag kunde rädda mina minnen från 20–30 år tillbaka, när jag arbetade med gamla datorer och skrev otaliga textfiler, BASIC-program och källkoder.

Gamla hårddiskar

Det är liknande för gamla hårddiskar, men de håller mycket längre eftersom lagringsskiktet är tillräckligt tjockt för att hålla datan säker. I motsats till dagens moderna hårddiskar har de fortfarande den magnetiska beläggningen som disketter, så de har också liknande låg lagringskapacitet som disketter.

De allra första hårddiskarna fungerar med MFM-modulering, vilket användes på samma sätt för disketter innan man försökte öka lagringskapaciteten avsevärt med förbättrade frekvensmoduleringar och andra magnetiska beläggningar.

Min 30 MB hårddisk från 40 år sedan fungerar fortfarande perfekt idag och går som den gjorde första dagen. Men den är högljudd, det är tyvärr fallet med de gamla enheterna. Många retrodatorer är utrustade med hårddiskemulatorer eller diskettemulatorer, så att de fungerar med SD-minneskort, bullret försvinner och retrodatorerna förblir tysta.

Runt mitten av 1990-talet var hårddiskar på cirka 500 megabyte och PC-spel på CD-ROM normen. Ja, du läste rätt, i megabyte, inte i gigabyte eller terabyte. Spel hade ofta förrenderade 3D-scener som videofiler på CD-ROM, då 3D-grafikacceleratorer som 3dfx och Nvidia först blev mycket välkända runt slutet av 1990-talet.

2000-talet: En eras slut

Runt millennieskiftet år 2000 spreds USB-minnen snabbt och började långsamt tränga undan de alltmer omoderna disketterna. Produktionen av disketter upphörde gradvis. De sista stora tillverkarna som Sony slutade producera disketter år 2010. Disketter används dock fortfarande inom nischområden som flyg och i äldre maskinstyrningar.

Men USB-minnen har inte samma datasäkerhet som disketter, eftersom de kan gå sönder om man skriver för mycket data till USB-minnet eller om de dras ut och datan plötsligt blir oläslig och därmed obrukbar. Därför måste man alltid klicka på "mata ut säkert" innan man drar ut dem.

Så är det inte med disketter; de anses vara mycket robusta och hållbara. Även inom nischområden som flyg, maskinstyrning och militär används de fortfarande i vissa applikationer. Man bör bara inte ta ut disketterna medan enheten läser eller skriver till dem.

Japan och disketter

I Japan var disketter tvungna att bifogas med ansökningar, men skyldigheten avskaffades 2024. Fram till nyligen fanns det enligt uppgift runt 1 900 officiella förfaranden där företag var tvungna att lämna in kompletterande data antingen via diskett eller CD-ROM.

Det motsatta fallet var förmodligen inte heller ovanligt. Till exempel ska en bank i Tokyos Meguro-distrikt ha debiterat distriktsadministrationen en månadsavgift på 380 euro eftersom myndigheten fortfarande ihärdigt levererade data om löneutbetalningar via bud och diskett.

Anledningen till denna fortsatta användning ligger i en kombination av kulturella och byråkratiska faktorer. De anses vara pålitliga och erbjuder skydd mot hackerattacker eftersom de används isolerat från nätverk. Det är ett offline-medium som gjorde det attraktivt för känslig data, det vill säga disketterna var aldrig aktiva, utan behövde sättas in i enheten för att läsas.

I Japan finns det respekt för traditioner, eftersom talesättet "rör aldrig ett system som fungerar" generellt gäller där. Alltså mentaliteten "om det inte är trasigt, laga det inte". Att underhålla disketter blev på lång sikt allt dyrare, eftersom produktionen av diskettstationer och reservdelar sedan länge hade upphört.

"Kriget mot disketter vunnet! Disketter är äntligen ett minne blott", meddelar landet Japan glatt.

Slutsats

Sedan ungefär tre år tillbaka söker operativsystemet Microsoft Windows 11 inte längre först på enhet A efter en ny drivrutin, vilket traditionellt var reserverat för diskettstationer, utan tittar omedelbart på enhet C.

Därför reserverades enhetsbokstäverna A och B för diskettstationer och man börjar med C för hårddiskarna, inte med A.

Disketter är omoderna, men bortsett från låg datakapacitet anses de vara robusta. För retrofantasterna känns det så bra att hålla disketterna i händerna och skjuta in dem i stationerna.

Om du vill hålla ett paket disketter i dina händer kan du beställa dem här.